Nu skall jag återberätta en saga för er.
Denna saga kan tyckas vara just en saga. Speciellt efter Kommmunfullmäktiges beslut i går att lägga ner Bråthults skola.
MEN höga mörka moln tornar upp sig i fjärran. Det är bra att vi nu vet att första steget i avvecklingsplanen för landsbygden är taget. Nu får vi som vet att landsbygden är nödvändig för Älmhults kommun, och som vet att det fantastiska mervärde som landsbygdskolorna innebär håller på att försvinna därför attde flesta av kommunens politiker är trubbnosade (tänker alltså inte längre än näsan räcker)och inte vågar ta de initiativ som behövs för att göra oss till en utvecklingskommun. Låt oss nu satsa på det som vi är bra på och inte fortsätta med den dödgrävarmetalitet som uppenbarligen råder bland politiker i de flesta partier.
Vill du ha en positiv förändring av kommunen, där en ny politisk anda skall råda har du, som det verkar, bara kompisar i Centerpartiet. Alla andra partier jobbar bara med valtaktik, egenintressen, skydda sin position.
VI MÅSTE LYSSNA PÅ VAD ÄLMHULTSBORNA VILL, OCH JOBBA FÖR DET, inte fundera på vad vi kan säga för att det skall låta bra inför valet.
Annars…. annars blir det som i skräcksagan här nedan!
Sorgerliga saker hända
Än i våra dar minsann,
Sorgerligast är dock denna -
Den när Älmhults kommun försvann.
Jarl och Siv sitter vid Möckelns strand och funderar över hur det kunde bli så här. De är nu 25 år gamla, nygifta och besöker sin barndoms trakter, vilka de inte har besökt på 10 år. De flyttade till Malmö när allt började gå snett. Nu blev de soppatorsk mitt i Älmhult och har sedan tagit sig till sjökanten till fots. De var inte medvetna om att det inte fanns någon bensinstation kvar i Älmhult. Sista 300 meterna från Pjätterydsvägen ut till sjön och Bökhults badplats fick dom slå sig fram genom björkslyet. Solen lyste och tack vare den de kunde navigera sig ner till sjön för de visste att sjön skulle ligga rakt öster om vägen. Inte en bil hade passerat efter de korsade järnvägen. Annars hade de hoppats på lift bort till sin barndoms badplats.
Nu sitter dom nedstämda och pratar om eländet.
Allt började när Älmhult stod på topp och optimismen frodades. IKEA skulle bygga nytt varuhus och ett helt handelsområde skulle etableras. Det var valåret 2010. Inflyttningen hade äntligen börjat öka rejält och många friska skattekronor tillfördes kommunen. Tillsammans med redan befintliga pengar kunde satsningar göras i kommunen så att alla tyckte Älmhult var en bra plats att leva på.
Valet i september det året resulterade i att Socialdemokraterna fick majoriteten med hjälp av Folkpartiet och Vänstern. Det resulterade i att den långsiktiga skolstrategin, som man inte hade kommit överens om tidigare, nu blev beslutad. Alla små landsbygdsskolor las ner, eftersom det var kostnadseffektivare att placera barnen i två stora skolor inne i Älmhult. Det var också enklare att säkerställa att alla elever fick exakt samma undervisning. Sedan beslöt man att kommunen måste spara på skolskjutsarna. Därför beslutade man att barnen på landsbygden skulle gå 3 km till hållplatsen för upphämtning. Andra beslut innebar att vi inte fick något bredband utanför tätorten. Pengarna som sparades in användes till att bygga två nya F-9 skolor i Älmhult. De gamla kunde inte användas eftersom det var orättvist att det inte gick att få in lika många elever i varje klassrum. Detta var alltså början på förfallet. Vad hände sen?
Jo, inga barnfamiljer hade råd eller ork att bo kvar på landsbygden, så de valde att flytta. Samtidigt fanns det inga nya som ville flytta dit. Hus blev till salu och köptes upp av kapitalstarka tyskar och danskar. En och annan utflyttad Älmhultsbo behöll sitt hus som sommarhus.
Nu började även de äldre landsbygdsborna vantrivas. De hade inga unga människor runt omkring sig som kunde hjälpa dem med enklare sysslor. Socialnämndens omvårdnadskostnader steg, eftersom dom nu måste se till att de äldre fick tillsyn. Landsbygdsbefolkningen hade, när det fanns unga där, svarat för 45 % av kommunens finansiering. Nu började intäkterna minska i dramatisk takt allt eftersom befolkningen flyttade ut. Man flyttade ju inte till Älmhults tätort som Sossarna hade trott. Nej man flyttade till större städer. Kunde man inte få rimlig service för att kunna njuta av boendet på landet, kunde man lika gärna flytta till en större stad med sitt utbud av kulturella evenemang som teater, konserter, shoppingcentra, utställningar m.m. Landet besökte man sedan på sin fritid och njöt av att under några veckor leva ett liv utan kommunal service. Precis som danskar och tyskar hade kommit på att göra sedan många år tillbaka.
Handeln i Älmhult minskade och många fick slå igen. Den tidigare höga skolstandarden sjönk eftersom kommunen inte hade pengar. Med sänkt skolstandard följde att människor inte ville flytta till Älmhult. Skogs och jordbruksägarna avvecklade sina verksamheter. Sålde sina fastigheter när de flyttade till staden, eller överlät åt något bolag att sköta skogen. Det enda kulturlandskap som fanns kvar var Linnés Råshult. Finansierades av Länstyrelsen och betraktades som ett museum mitt i en halvvuxen slyskog. Eftersom skatteintäkterna hade minskat så drastiskt, och därmed den kommunala servicen, fick IKEA svårt att rekrytera medarbetare till Älmhult. Man ville helt enkelt inte arbeta på IKEA när den kommunala skolservicen var så dålig. Gymnasiet hade lagts ner och grundskolan kämpade på marginalen för att kunna ge minsta möjliga godtagbara undervisning.
Dråpslaget kom 2018 när IKEA beslutade att flytta all verksamhet till andra orter. Tidigare hade lagret lagts ner. Det nya varuhuset blev aldrig byggt och nu flyttade man också IKEA of Swedens verksamhet.
Det som skedde sen kan betraktas som en ren utrymning. Skolor och åldringsvård minskade till obefintlighet. Företagsverksamheten eliminerades genom konkurser och utflyttningar. Åker och betesvallar växte igen. Att passera Älmhult var som att köra igenom Smålands mörka skogar. Tågen stannade inte längre.
Jag, berättaren, har nu blivit mycket mogen pensionär och i mina öron ringer Socialdemokraternas och i synnerhet Maykens ord: “Det skall vara lika för alla barnen.” Jag förstår inte det. Det skall inte vara lika för alla barnen. Det skall vara bästa möjliga för varje barn. Det skall självklart också vara bästa möjliga för var och en som bor i kommunen.
Jarl och Siv reser sig från stenen vid Möckelns strand och bestämmer sig för att aldrig återvända. De vill behålla det positiva minne som de hade från Älmhult 2010, när optimismen frodades.
Tillbaka till nutiden. Låt oss aldrig låta detta bli verklighet! Motarbeta företeelser som inte inkluderar känslor, som tror att allt kan vara lika! Som inte kan njuta av nyanser. Som inte har förmåga att analysera konsekvenser av sina ideer. Som inte kan låta individen få bestämma över sin vardag. Som tycker att lika dåligt för alla är bättre än att alla får utvecklas efter sin egen förmåga. Glöm denna saga och läs istället den här! (Klicka)
