Läste i Smålandsposten Bodil Hanséns kommentar till beslutet om att neka större flexibilitet för förskolebarnen. ”Det handlar inte om kostnader utan om pedagogik.” Massor av kommentarer hittade jag också på SMPs nätsida. Det fick mig att skriva rubriken på detta blogginlägg.
Jag tycker inte om piercing och tatueringar. Jag förstår helt enkelt inte varför man inte kan acceptera den kropp som man är född med. Lyssnar jag på de som är födda 25 år senare inser jag att de har andra referensramar och förutsättningar. Deras uppfattning om t.ex. tatueringar baseras på helt andra värdegrunder, miljöer och levnadsvillkor.
Jag köper det och tycker inte att jag kan lägga några moraliska eller andra aspekter på detta. Dom 25 år yngre får också acceptera min åsikt om tatueringar och piercing.
I politiken verkar det finnas andra normer för vem som bestämmer vad individer får tycka. Framförallt möts jag av mammor till barn i tonåren, mammor med vuxna barn och blivande mormödrar (och givetvis motsvarande fäder, fast de hörs inte lika ofta) som uttrycker hur man som mamma/pappa skall sköta sina små barn. ”Har man skaffat barn får man väl ta hand om dem!” Indignerat, dogmatiskt och med ett eftertryck av ”jag vet minsann”! Dessa pekpinnemödrar finns förmodligen överallt, men tyvärr styr de också över mycket i utbildningsnämnden.
Till er pekpinnemödrar (och pappor) vill jag bara säga: ”Det/Vi var inte bättre förr, men det var annorlunda.”
Jag lever i tron att de små barnen tillsammans med sina föräldrar är de som främst vet vad som är bäst för just dem. Ett är säkert! Alla älskar sina barn och vill sina barns bästa.
I samtalen i utbildningsnämnden kan man ibland tro att det inte stämmer. Där framhåller ganska många att det är vi (i nämnden och förvaltningen) som vet och bestämmer vad som är bäst. ”Att utöka flexibiliteten för 15-timmarsbarnen behövs inte, därför det har inget med den kommunala servicen att göra. Det handlar bara om att mammorna i dag är så lata och bekväma.”
Trots idogt arbete har jag haft svårt att förklara att det kanske inte handlar om lättja, utan om att varje familj har en unik familjesituation, och inte alltid kan anpassa den till kommunens standard-familjemall. Det handlar kanske till en del om att det äldre syskonet saknar sina kompisar på förskolan. Det handlar kanske om att barnet (och föräldrarna) gillar verksamheten där.
Så min önskan om en större flexibilitet i tider på förskolan handlar egentligen enbart om att vi politiker och förvaltning skall lyssna på familjerna och anpassa vår service till det behov de har. Inte försöka anpassa familjerna till organisationens behov. Fast organisationen har inget eget behov. Den har bara behov av en efterfrågan från brukarna, annars behövs inte organisationen.
Bodil, du har delvis rätt! Det handlar inte om kostnader, men det handlar inte om pedagogiken heller eftersom den inte förändras. Det handlar enbart om att lyssna på föräldrarna och anpassa servicen så att fler kan få glädje av den.
